Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo
(2010)



Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag påbörjade läsningen av Taivassalos senaste roman. Snart upptäckte jag dock att dessa förväntningar borde ha varit mycket högre, för åh (!) vilket språk! Sakta men säkert byggs berättelsen om henne upp. Hon som bor tillsammans med sin bror Selim och hans dotter Selina i ett lyhört hus i, vad som verkar vara, Helsingfors. Här får man lära känna husets invånare, kvinnan med det rödtonade håret, mannen i lägenhet nummer 13 som sjunger ut sorgen efter sin döda mor. Här smyger Selinas mamma, Lillybeth, omkring med sitt sköra psyke och sin ovilja att finnas till. Huset och de tunna dörrarna blir även en symbol för något annat; modet att våga trampa över gränsen.

"Ett avgörande ögonblick i ett liv, skulle kvinnan med det rödtoniga håret ha förklarat, är blickar mellan två ögonpar, när de möts för för första gången. Det är alltså inte ett avgörande ögonblick, utan två avgörande ögonblick samtidigt. Och efter blickarna ett beslut, en övervägning. De tunna dörrarna är stängda. Vi står på varsin sida av dörren och lyssnar in varandra. Någon gång kommer kanske någon att öppna. Någon gång."

Taivassalo skildrar den namnlösa huvudpersonens liv på båten mellan Helsingfors och Stockholm. Här säljer hon parfymer och det är här hon träffar Erling Elias Stoltz. Med honom följer något mörkt och förvirrande som genomsyrar hela boken.

Den fragmentariska berättarstilen tillsammans med de poetiska dragen gör romanen intressant och säregen. Det famlande tankespråket tillsammans med bilderna som målas upp ger berättelsen ett sorgligt och tragiskt skimmer som både känns och berör.

Så: Åh, kom och se här, hur ett litet mästerverk föds!

Betyg:

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari



Boken hade stått i min bokhylla över ett år innan jag äntligen beslöt mig för att läsa den. Och tur är väl det. Bakhtiari skriver rappt och självsäkert och lämnar knappast någon oberörd. Romanen handlar om familjen Irandoust som flyttar från hemlandet Iran till Malmö i Sverige. Föräldrarna Panthea och Amir, högutbildade och med ett brinnande intresse för svensk kultur, märker plötsligt att deras möjligheter i det nya landet är begränsade. De får inte de jobb de vill, deras dotter Bahar vill helst inte påminnas om sitt iranska ursprung och sonen Shervin färgar håret blont för att  (och jag citerar) : "Bevisa att det liksom, alltså, det man typ ser inte behöver vara det man liksom tror man ser. Alltså så. Ja, så var det." Det är inte bara Irandoust berättelse man får ta del av. Berättaren hoppar in här och där i Malmö, hemma hos vänner och bekanta till Bahar, Shervin, Panthea och Amir. Bahars svenska pojkvän, hans föräldrar och den rasistiske farfadern Bertil, spelar en stor roll ur både en humoristisk och tragikomisk synvinkel.

Min första tanke var  att detta måste vara ytterligare en i mängden. En typisk "invandrarberättelse" med våld och kulturkrockar, missförstånd och hedersmord. Tji fick jag. Bakhtiari raderar dessa fördomar och målar upp något positivt. Trots allt hindrar det inte henne från att, mellan raderna, skriva in nålstick och bitska antydningar om både svenskarnas och invandrarnas brister. Jag upptäcker att jag skrattar högt när jag läser, fnissar över de dialektala utsvängningarna i dialogen och, samtidigt, ser mig själv i boken. Jag kan se mina egna fördomar men även känna igen hur det är att vara det främmande, det som inte riktigt passar in.

Betyg:

Den högsta kasten av Carina Rydberg



Året är 1995. Carina Rydberg, författare och kedjerökare, reser från det händelselösa Stockholm till det stekheta Indien. Där, bland turister och palmer, träffar hon Kaizad. De inleder ett destruktivt och underligt förhållande som slutar i förvirring och obehag (både för författaren och läsaren). Efter Carinas återkomst till Sverige kretsar handlingen kring restaurangen PA & Co, dess stamgäster och brännvinsadvokaten Rolf. Hon älskar honom. Han gillar henne. Eller gör han?

"Hans blick är annorlunda nu och plötsligt minns jag det, den där första natten, hur jag vände mig mot honom på väg mot utgången. Skulle ha älskat dig redan då. För sent nu. Jag ler mot honom. Jag ger honom en lätt kyss. Jag vet att det är enda gången jag kommer att göra detta."

Jag förstår varför denna bok väckte stort hallå i Sverige när den publicerades. Allt Carina skriver har hänt och personerna i boken är riktiga människor. Detta är ingen roman med ett början och ett slut. Det är en bekännelse. En hämndroman. Ett förvirrat tonårshjärta i en vuxen kropp. Carina skriver obehindrat, fladdrande men ändå rakt på sak. Ibland får jag en känsla av att hon inte riktigt vet var hon har sig själv. Självbiografin har sina fina stunder men känns sist och slutligen utdragen och, på sina platser, alldeles för tunn.

Betyg:

Never let me go av Kazuo Ishiguro
(2005)


AH! Så tänkte jag när jag stötte på ett inlägg i en bokblogg där denna bok nämndes. En dystopi som påminner om Ninni Holmqvists Enhet - en av mina absoluta favoriter inom dystopigenren. Idag fick jag boken i min hand och inom loppet av några timmar hade jag läst ut den.

Kathy (bokens protagonist och berättare) samt hennes vänner Tommy och Ruth utgör huvudpersonerna i denna dystra framtidsskildring. De är klasskamrater och växer upp på den, till synes, idylliska och hemtrevliga skolan Hailsham i England. Ganska fort uppdagas dock att barnen inte är några vanliga barn, och att skolan definitivt inte är någon vanlig skola. Den 30-åriga Kathy tänker tillbaka på sin barndom och minns lärarnas undvikande blickar samt den mystiska Madame som besökte skolan för att inspektera de konstverk barnen gjort under lektionstid. Nåja, sanningen är den att barnen är speciella eftersom de är organdonatorer.

"För er är livet förutbestämt. Ni ska bli vuxna, men innan ni har hunnit bli gamla, innan ni ens blir medelålders, kommer ni att börja donera era livsviktiga organ. Det är detta ni har blivit skapade för."

Trots att ämnet boken berör är brinnande intressant, både från en etisk och moralisk synvinkel, faller historien platt. Kathys monotona berättande känns avskalat och opersonligt och väcker inga riktiga känslor. Istället för att låta texten andas och ge läsaren en möjlighet att tänka efter, rusar Kathys tankar framåt som ett skenande expresståg. Karaktärerna är svåra att relatera till och känns knappt trovärdiga, kanske på grund av att de alla återges från Kathys synvinkel. Gnistan och kämparglöden, det som får en att engagera sig i huvudpersonernas livsöde, saknas. En intressant historia men inte mer än det.

Betyg:

Nyhetens behag har kanske lagt sig, men vill ända påpeka att nomineringarna är klara till årets Augustpris!

Man kan läsa mer om böckerna här.

Skall bli spännande att se vem som kammar hem vinsterna.

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall



År 1976 kommer denna bok ut i Sverige. Den är skriven av den då 51-åriga Kerstin Thorvall. Med ett enkelt och bitskt språk berättar hon sin egen historia, en historia som kommer att sätta hela landet i gungning. På många sätt kan jag förstå gungning den orsakade. Paniken. Hur kan en medelålders kvinna skriva på detta sätt? Och om sig själv? Och om sin mamma och pappa?! Det, om något, var förbjudet.

 Kerstin skriver om Anna (underförstått hon själv) som förlorar sin pappa vid elva års ålder. Mellan raderna ges ledtrådarna till att han under hela sitt liv har varit manodepressiv. Kerstin berättar om Annas relation till sin överbeskyddande, religiösa mamma och hur hon påverkar hela hennes uppväxt. Hon mår inte bra och utvecklar en snedvriden bild av sin sexualitet. Sedan följer historien om hennes första äktenskap, hennes första otrohetsaffär och hennes relation till alla män därefter.

"Han kropp. Nej, att jag någonsin älskat en kropp så mycket! Hans hud var som varmt siden. Jag tröttnade aldrig på att ta på den. Jag ville skriva en dikt om hans axlar, hans mage, de hårda låren. Hans händer som var så lätta fastän de var så tunga. Jag önskade att jag kunde göra en visa om hur det var att kyssa hans ögonlock, hans navel och hans kön."

En bra bok som är en av de främsta inom bekännelsegenren. Trots att den svarta känslan, som bor inom henne, ibland hotar att krypa ut ur boken och anfalla mig, är budskapet det viktiga. Kvinnan är människa. Människan är en sexuell varelse, även i medelåldern.

Betyg:

Stalins kossor av Sofi Oksanen
(2003)


Efter Baby Jane kändes det som en självklarhet att plöja igenom resten av Sofi Oksanens böcker och, som vanligt, imponeras jag av hennes träffsäkra språk och intressanta berättarteknik. I denna bok får man lära känna huvudpersonen Anna, en flicka med en estnisk mor och en finsk far. Ända sedan liten har hon fått lära sig att dölja sitt estniska ursprung. Att prata estniska är fult. Att vara est är skamligt. Att vara finne är bra. Anna gömmer sin estniska identitet djupt inom sig och frammanar istället något annat; en ätstörning. Genom fragmentariska tillbakablickar växer Annas och hennes släkts historia fram.

För mig var det en omtumlande men även omskakande läsupplevelse. Sovjetunionens makt över det estniska folket, samt de psykiska och fysiska men som förföljer människor flera generationer in i framtiden får en att rysa till. Estlands historia framstår plötsligt klarare. Annas bulimi känns som en symbol för ett helt folks lidande samtidigt som den ger vårt utseendefixerade samhälle en välbehövd käftsmäll.

Betyg:

Kattöga av Margaret Atwood
(1989)



Eftersom jag bara läst dystopier av Atwood (Tjänarinnans berättelse samt Oryx och Crake) kände jag att det  nu var dags att ta itu med en av hennes mer "vardagliga" romaner. Man får lära känna jag-berättare Elaine som, efter många års frånvaro, återvänder till hemstaden Toronto. Hon är femtio år gammal, etablerad konstnär och bär på ett tungt emotionellt bagage. Genom återblickar återger hon sin barndom,  hur hon flyttade med sin familj till Toronto under efterkrigstiden och hur svårt det är för henne att passa in. Med saklig röst berättar Elaine om de tre flickorna; Grace, Carol och Cordelia som blev hennes plågoandar och samtidigt hennes bästa vänner.

Detta är en utvecklingsroman, en psykologisk resa i det mörka inre hos en individ som aldrig riktigt hittar sin plats. Elaines ständiga kamp mot, i de tidiga åren, Cordelia, och senare mot männen i hennes liv fascinerar och manar en att fortsätta läsa. Atwoods språk är som vanligt sakligt och realistiskt. Jag älskar att hon aldrig trampar över och får historien att verka banal. En bra bok som jag verkligen kan rekommendera!

Betyg:

p.s. Tips: Om ni blir sugna att köpa boken så finns den nu i ny upplaga!

Oj vad glad jag blir! Min bokblogg är ett bloggfynd!

För att fortsätta spinna vidare på One Day; googlade runt och hittade den här sidan.
Där kan man lyssna på några inspelade kapitel från boken samt kolla på videosnuttar. När jag var liten gillade jag att lyssna på ljudböcker; var något alldeles magiskt med att få krypa in under täcket och höra en vuxen lugn röst läsa upp hela berättelsen utan att han/hon tappade rösten eller orken.

För alla filmälskare kan jag även avslöja att One Day just nu håller på att filmatiseras och kommer att visas på bioduken nästa år. Vackra Anne Hathaway har tilldelats rollern som Emma.


"Dexter" och "Emma".